Madelii

Att blotta sig själv. En slags terapi att skriva av sig och få bort allt. Det hjälper för mig att få skriva, blicka tillbaka i ljusa och mörka stunder. 

 

Jag börjar sakta,  men säkert ta mig till baka upp igen. Har mått så dåligt senaste tiden och har inte varit mig själv. Trötta ögon, trött kropp, ingen glädje ingen livslust.  Allt liksom bara försvann. Var så mitt uppe i allt så hann inte Märka av varningstecken. Tur att jag inte jobbar denna terminen för då hade det nog gått käpprätt åt helvete, rent ut sagt. Men det där med att erkänna för andra, för mig själv hur jag egentligen mår periodvis är inget jag direkt pratar om. Jag drar mig undan. Drar mig undan allt. Finns ingen glädje i något. Drar mig undan för att ingen ska märka. Vill bara få vara själv. Låsa in mig någonstans. Men oftast är det kanske inte mig själv som är det bästa som sällskap. Kanske är det någon som behövs för att dra mig ur de där svackorna.  Tur min sambo förstår, han drar mig upp. Drar mig upp sakta men säkert. Tar det i min takt. I dessa perioder vet han att jag måste få ge all den lilla kraft jag har över till mina barn. Det är dem som får mig att gå upp varje dag, det är dem som får Mig att känna den där glädjen och livslusten. Vårt liv tillsammans som familj. För min familj är verkligen det bästa som hänt mig. Min lycka, min glädje.

 

Men jag kan erkänna att det är tufft när man kommer i svackor.  Jag undrar varje gång efter en svacka är över, varför tillåter jag mig detta? Vad är det som tar bort livslusten, glädjen för saker, vad är det som gör att all luft går ut mig, så många gånger? Alldeles för många gånger. Jag tror att när något händer, jobbigt, sorgligt, tragiskt, stesssigt, så skjuter jag undan det. Jag sörjer givetvis men kanske inte tillräckligt just då. Oftast gråter jag i min ensamhet, när ingen ser. Jag håller det för mig själv men egentligen kanske Jag hade behövt få ur mig allt på en gång. För som det är nu så kommer allting ikapp en. Varenda liten sak kommer ifatt tillslut och då orkar man inte. 

 

Jag är så lycklig för att ha min lilla familj. Det finns så mycket att glädjas över men ibland orkar man bara inte och då behöver man få den tid man behover för att bli sig själv igen. För varje svacka är jag så tacksam fär mitt liv, för de vänner jag har, för mina syskon, för mamma och låtsatspappa, mins släkt, min voffs, min sambo och barn. Tack för att ni förstår, stöttar och drar mig upp! 

 

Försök att blicka framåt. Se det ljusa i det mörka. Minns roligheter och se framemot saker så hjälper det, iaf mig.