En svår och jobbig grej

Usch vilken jobbig vecka, minst sagt. Idag har jag känt mig lite bättre. Men det sitter i. Är sjukt trött, snorig och hostig. Idag tänkte vi gå till dagis. Var bara 1 h.30 min. Vi har ju missat 4 dagar på inskolningen tyvärr. Så tanken va att jag skulle vara med L och sen lämna en kortare stund och se hur det gick. Redan när vi vaknade fattade E att vi skulle till dagis. Hade inte ens nämna det. Men de märker väl på rutinerna. När vi väl skulle börja klä på oss och gå ut brakade det löst. E ville verkligen inte. Han fick nästan panik  skrek VILL INTE DAGIS  och blev jätte upprörd. Vi är ju tvungna,  nästa vecka ska jag börja skolan. Han hoppade ur vagnen flera gånger. Skrek hela vägen till dagis så alla fröknar hörde oss hemifrån.  Tyckte så synd om honom och ville bara vända. Han blev så upprörd och ledsen så han höll på att spy. Vad ska man göra i ett sådant läge? Kan ju inte gå hem igen, då lär han ju sig det. Tyvärr måste han ju. Det kommer ju inte funka att ha han hemma. Hade önskat att få vara mammaledig resten av livet. Vara ekonomiskt oberoende. Kunna ha mina barn hemma. Väl upp blev det inte bättre. Han vägrade gå ur vagnen. Inget funkade. Tillslut kom hans förra fröken från L:s avdelning fram. Hon hade sett oss och såg hur uppgiven jag var. Hon föreslog att vi skulle testa lämna L och E fick följa med. Så kunde jag vara med E hela dagen på dagis. Vi lämnade L för första gången själv. Han brydde sig inte ens och det hade gått jättebra hela tiden. E lugnade sig så fort vi sa att han skulle få följa med oss. Sen gick vi in till E:s avdelning och lekte ute med de andra barnen. Han tyckte det var så kul. Mamma kolla här, mamma kom här. Han sken verkligen upp.
 
Det är väl konstigt för honom att veta att jag är med lillebror på en annan avdelning i samma hus. Innan har ju vi alltid gått hem. Men nu ser han ju att vi går till hans gamla avdelning. Vet inte alls vad det kan vara annars. Har ju gått så bra innan. Och han är mer än redo att gå på den större avdelningen. Det är så jobbigt detta. Gör så ont i mammahjärtat. Har ju inte varit med om detta innan. Det hade inte gått att lämna honom idag. Han hade panik. Kan det vara separationsångest? Han är ju så medveten men kan inte sätta ord på sina känslor. Han blev ju ledsen två gånger förra veckan. Ena dagen testade vi att jag sa Hej då och gick. Vilket kanske sitter i? Så svårt. Det gör så ont i mig och jag börjar gråta så fort vi kommer hem. 
 
Planen är nu att jag ska lämna lillebror själv mån och tisdag kortare stunder och vara med storebror. Får se hur det artar sig. Ska vara på avstånd på måndag så han vet att jag är där. Och sen tisdag kanske vara med någon timme och se om han reagerar om jag säger att jag ska hem och plugga. Det måste gå detta. Annars kommer jag ju tänka på det hela tiden och det funkar ju inte:(
 
Blev ett långt inlägg. Egentligen vill jag inte blotta ut detta såhär men känner att jag behöver skriva av mig. Ska man behöva känna sig som en dålig mamma bara för att man lämnar sina barn på dagis? Jag känner mig ur ursel! Vill ju göra allt för mina barn!
 
Som sagt tuff vecka. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0