Länge sen sist...
Behöver ha någonstans att ventiler. Finns så mycket jag vill få sagt men måste hålla inne. Senaste veckan har varit fruktansvärd, gå från en perfekt värld till en annan. Livet har sina med och motgångar men ibland så blir det bara för mycket. Som en matta som dras undan under en. En hjälplöshet som inte går att beskriva. Hela helgen har varit hemskt, som att vi levt i en bubbla som vi inte kan ta oss ur. Från glädje till sorg och fram och tillbaka. Det tar så mycket energi ut en. Vi kämpar på i motvind mestadels av tiden och det är inte lätt. Det som är tur är att vi aldrig är ensamma för då hade jag aldrig överlevt varje gång det tar fart. Jag är så tacksam att ha min man i allting och att vi tycker lika. Tillsammans ska vi klara oss ur detta oxå.
Jag har fått så mycket ångestkänslor och gråtit mycket. Ibland känner man sig som ensammast i världen och så himla liten. Men jag är inte ensam, vi har alltid varandra. Snälla när ska alla förstå och när ska allt vända. Vill bara få ett svar och en enkel lösning för en gång skull. Man letar svar som inte finns.
Det gör ont i magen. Det gör ont i hjärtat. Det gör ont i själen.
