Madelii

Jag håller på att skriva ihop ett utkast om något som tynger mig fortfarande efter si sådär 8 år. Alltså tänk att det gått 8 år sen den där kampen och idag så står vi här med två barn. Det är ofattbart. Men fortfarande knyter det sig i magen på mig när jag tänker tillbaka och jag får panik över att man en dag ska hamna där igen, om man skulle vilja ha en liten till. Det skrämmer mig. Är det värt det där psykiska, ja i slutändan är det kanske det. Men denna gången kanske det inte blir något resultat och då känner jag att besvikelsen kommer ta över. Vill inte förstöra det jag har nu men samtidigt tar längtan kål på mig. Jag har alltid velat ha 3 barn men samtidigt är jag rädd.

 

Missförstå mig inte, jag är hur lycklig som helst över att ens kunnat få två barn med tanke på allt och jag är så nöjd. Men jag har aldrig känt mig färdig. Direkt efter Leon kom så kände jag att detta är inte sista gången. Eller försökte jag intala mig det för att inte hamna i en slags sorg. Sen står man i ett annat dilemma, inte bara att det kanske inte går, utan att båda måste vilja. Det har varit intensiva år. Jag har haft två fruktansvärt jobbiga graviditer. Min kropp klarar nog inte en till med tanke på all min värk jag har. Det är tråkigt att mycket ska sätta stopp. Sen känner jag att det blir för stor åldersskillnad mellan barnen. Grabbarna skiljer ju inte ens 2 år på. Hade jag fått välja hade vi redan haft trean, men jag valde att plugga och ville bli klar. Få en fast inkomst och ett jobb. Nu är jag för gammal 🙈 ja menar får man en lite nu, då är ju inte den utflygen förrän man är 50 år. Haha. Nä vi får väl se om jag fortfarande vill ha en trea om något år. Just nu är verkligen inte läge. Många planer som ska genomföras och med en liten hade det inte gått. Och jag är så lycklig just nu med livet. Men ska inte sticka under stolen med att man blir bra sugen på en liten när man hör andra är gravida.